All for love

När mamma var här för 2 veckor sen så åkte hon och jag som jag tidigare nämnt till Stockholm för en mys dag bara vi två. Det gav oss chansen att diskutera saker vi aldrig tidigare varit inne på. Eftersom jag nu ser på vissa saker i mitt förflutna med andra ögon det går ju nästan inte undvika som adopterad att vissa frågor dyker upp som nybliven förälder. I mitt fall så har dessa tankar kring min första tid i livet (och i magen) påverkat mig så mycket mera än vad jag tror att någon runt mig riktigt förstår eller kan förstå.

Jag har känt (och känner) ett otroligt tomrum det känns som det är pusselbitar som saknas. Bitar som jag aldrig någonsin vill att mina barn ska sakna på något vis! Jag har känt det som att mina första 11 veckor var borta och även om jag viste lite om den tiden var det inte mycket. Det har gjort att jag kände att det första 6 månaderna i synnerhet har det varit otroligt viktigt för mig att Sonja fick knyta an till oss föräldrar alla andra kommer sen och det står jag för inget fel i det, så kommer det bli med nästa bebis med gosa kan alla göra (så klart) men omsorgs biten och mat det är Jonas och jag.

Men när jag och mamma hade pratat lite förra helgen om denna del av mitt/våra liv så inser jag även att det inte alls är ett lika stort tomrum som jag trodde i alla fall. Även om känslan på sätt och vis alltid kommer finnas kvar. Det jag fick veta av mamma var att vår biologiska mamma i stortsett blev räddad av social arbetarna i Israel de besökte henne 4-5 gånger per dag i stort sett bara för att se att hon fortfarande levde, hennes föräldrar såg ju på henne som en skam och hade med stor säkerhet dödat både henne och oss om de hade fått möjlighet.......hon blev behandlad som en slav i stortsett fick göra alla de tyngsta hushållssysslorna och fick bara äta resterna från familjen mat, men hon valde oss och hon valde att kämpa för att ge oss det liv hon aldrig skulle kunna få. Hon var bara nitton år och en så stark människa. Det här var något jag inte viste innan men som jag tänkt mycket på sen dess hur bestämd hon måste ha varit, jag är stolt över att vara hennes dotter både jag och Matilda är ju starka på olika sätt något som kanske kommer från denna kvinnas kamp.

Nu dog ju hon dagen efter att vi föddes pga av komplikationer, men vi blev snabbt sjukhusets gullegrisar (denna tid var den jag upplevt som största tomrumet) och det fanns alltid någon som höll i oss. Eftersom vi är förtidigt födda matade de oss varannan timme och då fick vi värme och kroppskontakt med andra ord skrek vi kom det någon det fanns någon där även om jag inte vet vem/vilka. Efter 4 veckor (ungefär) så kom vi hem till vår fostermamma Silvia, hennes man och 11 åriga dotter, de tog enligt mamma mycket god hand om oss gosade, sjöng sånger och allt som en liten behöver tills mamma och pappa kom. Nu kan jag känna en glädje över att det fanns så många runt oss som faktiskt var glada över att vi kom samtidigt som jag känner en sorg över min bio mammas kamp och öde även om jag känner en stolthet över hennes vilja och styrka. Jag hoppas att vetskapen om detta kan forma mig att orka ibland när livet är tufft. Jag har ända sen jag var liten tänkt på vilken chans och möjlighet vi fått som fick komma hit men nu inser jag det så mycket mera att det hade verkligen kunnat sluta så otroligt mycket annorlunda.

Mamma berättade även mycket om sin egen historia som ung även om jag inte skriver ut den här så känner jag att det på sätt och vis förde oss närmare varandra. Den historian hon berättade gjorde bara att min bild av henne som en stark person blev ännu mer bekräftad på ett sätt jag nog aldrig hade kunnat tro.

Jag har haft turen och gåvan att få två mammor som är starka kvinnor även om jag bara minns den ena så kommer tankarna och vetskapen om den andra alltid forma mig som kvinna, människa och mamma.
De har ju gett mig ett arv båda två på sitt sätt och min kärlek till dem båda vet inga gränser även om det är olika typer av kärlek. Min bio mamma kan jag känna stolthet och tacksamhet mot vilket jag ju självklart gör för mamma med men till henne går ju kärleken mycket djupare.

Vad kan jag säga? Jag är så glad över det liv jag har tackvare min bio mamma , mamma och pappa (även om andra påverkat mitt liv så är de ju dessa tre jag har att tacka allra mest).

Nu blev det ett långt och personligt inlägg idag, men nu ska jag samla ihop mig kolla över skötväskan och ta en tur med Sonja in och åka till röntgen med min fot ,för ortopeden som ska se om de kan fixa min halgus valgux knöl eller om det måste gå några år till (den kommer bli värre om de inte gör nått men de gör inget innan tån når en viss vinkel) men jag hoppas de kommer hjälpa mig då jag har riktigt ont nu vaknar tom på nätterna av att tån gör ont så kan jag ju inte ha det. Men de kommer nog vilka vänta lite de trodde i alla fall min husläkare så vi får väl se......

Jag önskar er en trevlig Lucia!! Kan inte själv fatta att det är Lucia idag det känns så märkligt (när man jobbar i förskola/skola är man van vid att hela december är som ett enda stort julpyssel ohh saknar.......) kan knappt få in i huvudet att det snart är jul men tanke på att det är Sonjas första jul får mig att le stort och känna att det ska bli härligt trots att jul kännslan inte har infunnit sig än men jag hoppas den kommer i alla fall på julafton om inte förr.