All for love

Den unga kvinnan skyndade fram. Hennes lätta börda tyngde henne så.
- Var inte rädd min blomma, viskade hon darrande till dottern.
Den lilla behövde inte orden, och själv fann hon ingen tröst i dem.
Den lillas bröst hävdes upp och ner av livets luft.
Hon sov och snusade tryggt.

En hastig blick. Ingen såg.
Hon tryckte flickan intill sig.
- Må gudarna bevara dig min ängel.
Hastigt lade hon ifrån sig sitt barn.
Intill den lilla trygga lade hon en handskriven lapp.
- Så de vet vad du heter, förklarade hon lite generat.
Så var hon borta.
Ett ögonblick- en outhärdlig evighet.

Den lilla vaknade i en annan famn.
Hon blev snabbt upphittad, så vist hade hon tur.
Men ingen höll henne som hennes mamma gjort.
Inga salta tårar vätte hennes hår, och ingen sjöng den sång som mamma sjungit.
Ensamheten och sorg grävde ett svart och kallt djup innanför hennes hud.
Ingen visste vem hon var. Hon fick ett nytt och vanligt namn.
Det vackra namnet som mamma skrivit ner, hade virvlat iväg med en nonchalant vindpust.

En ny mamma tog flickan till sitt hjärta.
Hon gav den lilla allt en mamma kan ge.
Den nya mamman kallade sin flicka för blomma och ängel.
Fast på ett annorlunda språk och med ett leende istället för tårar.
Barnet kände att den nya mamman var varm.
Hennes sång hade en annorlunda klang, men den var mycket vacker.
Kanhända älskade hon detta barn mer än den första mamman förmått.

För en barndom sedan var hon ett av alla dessa övergivna barn.
Ingen människas kärlek kan torka ut det djup som svämmas över av ensamhetsens tårar.
Ingen kan ta bort de ärr av övergivenhet som skurits in i ett barnahjärta.
Flickan som nu är vuxen vet allt detta.
Ändå känner hon ingen sorg.
För hon vet att en ny mamma kan älska lika mycket som den första.
Hon vet också att den kärleken kan bygga broar över mörka djup.
Broar som kan bara en namnlös liten flicka, dit hon behöver komma för att växa trygg.

(Dikt från Att adoptera 1998 av Ulrika Berggren)

Jag grät så tårarna sprutade första gången jag läste dikten och jag har haft tårarana rullande över kinderna hela tiden jag skriver nu. Tänker på den här dikten lite nu och då och höll på att packa bokhyllorna nu i kväll och hittade jag den igen. Allt blir så mycket starkare när Sonja är här, jag har så otroligt svårt att förstå min "mammas" beslut om att lämna bort oss på sätt och vis eftersom tanke att jag skulle göra samma sak gör ont i hela kroppen. Hur kände hon när vi sparkade? När magen växte? När värkarna kom? Det ska ju vara glädje men det kan det ju knappast varit för henne eftersom hon redan innan vi föddes bestämt sig för att adoptera bort oss. Något jag är henne evigt tacksam för lika så att vi faktiskt har våra namn hon gav oss, det namnet är ju det enda jag har från den tiden som inte har med gener att göra. Jag trodde inte att jag skulle bli så här påverkad av att få barn och relatera till min egen graviditet som jag blev nu (trodde det skulle komma mer under tiden hon var i magen). Urs nej nu ser jag nästan inte vad jag skriver och framför allt så far tankarna och känslorna åt alla möjliga håll bäst att sluta innan det här blir en massa svammel......